my fiction

Sanningen har inte något att göra med auktoritet, sanningen har inget att göra med traditioner, sanningen har inget att göra med det förflutna - sanningen är en radikal och personlig insikt och vissa människor når aldrig dithän.
Kunskap är dock en säkerhet; sökandet efter personligt vetande är mycket riskfyllt. Ingen kan garantera det. Om du frågar mig om jag kan garantera något, säger jag att jag inget kan garantera. Jag kan bara garantera risker, så mycket är säkert. Jag kan bara garantera dig ett enda långt äventyr med alla möjligheter att gå vilse och aldrig nå fram till målet. Men en sak är dock säker: själva sökandet kommer få dig att växa. Jag kan garantera att du växer.
Det kommer alltid att finnas faror och uppoffringar; var dag rör du dig in i det okända, in i det ovissa, det finns ingen karta att följa, ingen vägvisare. Ja, det finns miljoner faror och du kan gå vilse och försvninna men det enda sättet att växa, att stå ansikte mot ansikte med faran. Det enda sättet att växa är att anta det okändas utmaning.

Jag står i tacksamhets skuld till denna kvinna som visade mig till vilken grad en människas mentala ohälsa kan driva denne till en sådan galenskap att falskhet, grymhet och framförallt ondska helt bleknar i jämförelse. Hur en människa totalt bakåtskrider i sin egen utveckling genom att hon på ett föråldrat vis, som idag kan verka förglömt, stoppar människor i fack, skapar klasskillnad beronde på inkomst och börd. Som en åsikt kan jag acceptera det, men att man sedan handlar därefter? Hon har också lärt mig om vad som sker när avundsjuka går så pass överstyr att man skapar sin egna lilla värld. En värld där man på något vis lyckas inbilla sig själv att alla som inte "tycker som jag" är miss anpassade och korkade för att man inte mår lika dåligt som henne.

Nu har jag inte träffat henne på över ett år och jag har inget önskemål om att så göra. Jag hyrde ett rum där för nästan tre år sedan och det finns fortfarande felaktiga dokument kvar om att jag skulle bo där nu också. Min lärarinna i Engelska skickade några uppgifter dit i tron om att det var min nuvarande adress och en stackars kvinna som var på rätt plats men vid fel tidpunkt blev utsatt för min mosters mentala galenskap.

Just det. Det är min moster som jag talar om och när jag tänker på henne så kan jag utan någon som helst tvekan erkänna att smaken är bitter. Inte av hat. Nej, hatet övergick för många år sedan till något djupare - en insikt om hur en människa till sinnet så sjuk ruinerar sin egen och andras liv, jag kan inte annat göra än att beklaga. Kunskap vunnet ur praktiken är minst lika värdefull som den vi i teorin får erfara. Kan man annat än glädjas av ett tillfälle som detta?