my fiction

Jag har nog aldrig känt mig så vilse och så säker på samma gång förut. När känslan inombords är så självklar men när omvärlden talar emot och det blir en krock med frågor som; Vad har hänt? När? och; Varför?
"Man ska inte fundera så mycket." , "Man ska inte lyssna på andra." Man ska hit och man ska dit... Man ska fundera och fråga för att få svar säger jag; inte ignorera. Att möta motstånd och förvirring är mer vardag än att få känna förståelse från motparter. Blockeringar och ilska när man bara vill höra ett; "Ok, jag förstår vad du pratar om..."

Någon gång tar viljestyrkan slut. Man försöker för att man vill, man försöker för att man känner något för det - man försöker för att försöka; för att slutligen komma till den punkt då man glömmer bort varför man ens försökte från början.

Man samlas vid utvalda tillfrällen då man har bestämt sig för att; Okej, nu vill jag träffa er! Jag bor långt ifrån er - but hey, vi har ju någonting gemensamt? Eller hur?! Vi har ett förflutet, en gemensam uppväxt, minnen som man aldrig glömmer. Men vad finns det nu tre år senare? Jag vill, varför vill inte ni? Vem bjuder mig när dem fyller år? vem bjuder mig när dem har en fest? vem hör överhuvud taget av sig?

Jag vet att det ligger lika mycket på min lott men jag hör av mig... Jag vill bara ha respons, är det inte alltid respons vi människor söker? Om det så bara är ett ord, ett leende eller en gemenskap. Jag menar, det behöver inte vara något ansenligt stort, bara det där lilla.

Det kanske alltid har varit så här. Jag kanske har kommit till ett skede i mitt där jag börjar funderar vad jag har och vad jag inte har längre och när situationen uppenbarar sig så blir jag så fundersam. Jag kan inte annat göra än att möjligen be om ursäkt till folk som jag har försummat - för nu vet jag hur det verkligen känns.