my fiction

Mina två lediga veckor denna sommar flög just förbi och jag vet inte vart de tog vägen eller hur de passerade. Jag kan inte påstå att jag på något vis är missnöjd med mina val av tidsfördriv, jag menar - är inte ledighet till för lugn och ro? Sova och njuta. Jag vet inte var jag ska börja eller ens vad som är väsentligt och jag har ständiga monologer med mig själv om vad som borde göras, vad som skulle vara kul men allt detta begränsas hela tiden i praktiken.

Jag börjar jobba på måndag och mina veckor kommer att bestå utav jobb, mat och sova tills att jag börjar skolan. En normal vecka i en normal människas liv och jag menar inte att gnälla. Klart jag ska vara lycklig över pengar som kommer in på kontot i slutet av sommaren.

Men när jag tänker efter så finner jag ingen glädje i alla ting jag köper och därför inte i de pengar jag tjänar heller. Det är sällan jag vill ha något. Vill ha något sådär riktigt mycket så att jag bara inte kan vänta på att få köpa det - det händer aldrig. Jag har inte mycket, jag har så pass mycket kläder att jag bara behöver tvätta varannan - var tredje vecka. Jag har en liten lägenhet med lite saker i och jag nöjer mig med det. Jag lever vanligtvis på någon hundring i veckan så mitt leverne ter sig relativt simpelt.

Hur som helst. Jag har inte mycket ledighet denna sommar - den är snart över och jag valde att spela wow. Solen sken och jag spelade. Regnet föll och jag spelade. Åskan gick och jag spelade. Knappast något överaskande för de som känner mig men det är inte förrän när jag skriver det svart på vitt som jag själv inser att det här är mitt liv och jag väljer det varje dag.

Det jag vill komma till är inte att jag vantrivs med det jag gör. Jag älskar att spela helt uppenbart och annars hade jag inte börjat med det eller fortsatt med det för den delen. Men som en sorts bieffekt av mitt spelande så "vaknar" jag upp ibland och tänker; Vad i helvete är det här? På kvällarna funderar jag; Är det här verkligen värd all tid. På mornar vaknar jag ibland med ångest och då vill jag bara somna om igen och glömma vad jag just tänkt.

Stunder som denna så vill jag bara nå ut till någon. Någon som jag bara kan gå ut och gå eller dricka ett glas vin med och som är allt annat än vad mitt just nu liv innebär. Jag menar inte på ett negativt vis som om jag hatar mitt liv eller de som ingår i det. Jag menar bara att jag vill se saker ur ett annat perspektiv och diskutera allt på ett annat plan än vad jag vanligen gör.

Nu låter hela smörjan som att jag försöker göra allt som vanliga människor gör så invecklat. De flesta vill ha vänner för att uppfylla sitt behov av sällskap, närhet jag vetefan allt. Jag har bekanta som jag träffar ett par ggr om året. Jag känner folk som festar varje helg, dansar och gör saker som många i min ålder och ett par år uppåt ägnar sig åt. Men jag finner ingen lycka i att supa, vakna hemma hos främlingar eller vad man nu ägnar sina helger åt =). Dels för att jag har pojkvän och dels för att det känns som att jag ledsnade på "uteliv" för flera år sedan. Jag antar att det aldrig riktigt har varit min grej. Jag menar inte att vara nedlåtande mot andra, jag kan bara inte förstå vart jag kommer in i bilden...