The unsaid tone of weak despair

Jag skäms över mig själv och mitt sätt att aldrig finna tillfredställelse i mina val och sedan slutligen i mina resultat. Jag har nog försökt inbilla mig själv att jag är en lugn, jordnära och lojal vän/flickvän (vilket jag säkert är till en viss mån).  Jag har sett ner på människor som inte kan vara trogen sin partner, som måste få uppmärksamhet 24/7 och som flörtar med andra män/kvinnor på sina egna bröllop så att säga...
Men kan det inte vara så att man föraktar beteenden hos sina medmänniskor för att det är just dessa manér som man inte kan acceptera hos sig själv? Man är medveten om att dem finns inom sig själv men man vill inte stå för dem? Tanken skrämmer mig. Jag har just kommit till ett skede i mitt liv där jag klart och tydligt ser mina egna svagheter som jag för jämnan har mörklagt för mig själv.


Men för att återkomma till vad det är jag egentligen skäms över så är det att jag är en Heartbreaking Man Eater i sin, vad jag anser, korrekta betydelse. Kort sagt så älskar jag själva jakten på bytet - The chase is better than the catch. Jag blir helt besatt av personen i fråga så självklart vill jag veta allt vad denne finner attraktivt och kanske vad som inte är lika lockande, så att jag kan transformera mig själv till något perfekt för just honom. Så småning om får jag honom dit jag vill ha han och allt är guld, gröna skogar och lyckliga gatan. Visst, det kan hålla en vecka eller två och det kan gå ett halv år men jag kommer alltid till en punkt då jag vaknar upp en morgon och det går upp för mig - Jag tycker inte alls om den här människan! Då har jag gått från att vara head over heals in love till att inte känna en jävla tillstymmelse av böjelse bara över en natt.

Summan av av additionen blir slutet på en liten romans där jag än en gång kommer ut som skurken och lämnar en förtvivlad individ olyckligt kär. Och det värsta är att få dagar senare har jag redan funnit någon ny underbar kille som jag "aldrig vill vara utan".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0