my fiction

Jag är en tråkig människa när jag befinner mig i sällskap av andra individer. I situationer där människor uppehåller sig i mängder och man nästan tvingas in i en sorts gemenskap. Då står jag gärna mitt i smeten men jag tillför så lite att jag smälter inte in - jag smälter bort. Jag som enskild individ drar mig inte för att sitta på kanten och studera helheten även fastän jag inte får ut något av det och kanske är de det som jag stör mig på mest hos mig själv. Att vilja men inte våga, att ha men att inte visa, att vara någon men att ändå alltid sluta som ingen.

Att vara den snälla eller om möjligt värre - söta tjejen. Ni vet som när man är ute med kompisar som är av raka motsatsen av en själv och då man hela tiden ofrivilligt kommer i andra hand. Då folk man möter tänker och slutligen måste påpeka; Hon där är så jävla het/snygg!(riktat mot min kompis) och den andra hon var juuu... söt. Eller; hon ser snäll ut.(Jo hej.. Jag).

Idag tänkte jag tanken flera gånger och jag finner den minst lika löjlig nu som första gången den dök upp i mitt huvud. Jag vet inte om det är jag själv som felar på den sociala fronten, om det är jag som är så pass tråkig/hemsk att folk inte står ut med mig alls. Jag har faktiskt ingen aning längre. Jag hör av mig på alla möjliga vis och då får jag skuldkänslor då jag inte vill vara efterhängsen och trots ihärdiga försök att nå fram så tycks jag inte möta någon respons.