I'm so tired of being here.
Bara för att jobb verkar vara det hetaste ämnet att blogga om nu under sommaren och kanske det tråkigaste att läsa om när man kommer hem om kvällarna så tänker jag inte gå nå närmre in på området. Något som jag har lärt mig uppskatta nu mer än någonsin, är de stunder i livet då man bara för några sekunder (om man har tur - minuter) glömmer omvärlden och sveps in i ingenting. Tänk att vara fri. Jag tror vi kallar det likgiltighet.
Väck mig i Augusti.
A bow for the couple that shows that their movement is forever
Jag är en tråkig människa när jag befinner mig i sällskap av andra individer. I situationer där människor uppehåller sig i mängder och man nästan tvingas in i en sorts gemenskap. Då står jag gärna mitt i smeten men jag tillför så lite att jag smälter inte in - jag smälter bort. Jag som enskild individ drar mig inte för att sitta på kanten och studera helheten även fastän jag inte får ut något av det och kanske är de det som jag stör mig på mest hos mig själv. Att vilja men inte våga, att ha men att inte visa, att vara någon men att ändå alltid sluta som ingen.
Att vara den snälla eller om möjligt värre - söta tjejen. Ni vet som när man är ute med kompisar som är av raka motsatsen av en själv och då man hela tiden ofrivilligt kommer i andra hand. Då folk man möter tänker och slutligen måste påpeka; Hon där är så jävla het/snygg!(riktat mot min kompis) och den andra hon var juuu... söt. Eller; hon ser snäll ut.(Jo hej.. Jag).
Idag tänkte jag tanken flera gånger och jag finner den minst lika löjlig nu som första gången den dök upp i mitt huvud. Jag vet inte om det är jag själv som felar på den sociala fronten, om det är jag som är så pass tråkig/hemsk att folk inte står ut med mig alls. Jag har faktiskt ingen aning längre. Jag hör av mig på alla möjliga vis och då får jag skuldkänslor då jag inte vill vara efterhängsen och trots ihärdiga försök att nå fram så tycks jag inte möta någon respons.
Att vara den snälla eller om möjligt värre - söta tjejen. Ni vet som när man är ute med kompisar som är av raka motsatsen av en själv och då man hela tiden ofrivilligt kommer i andra hand. Då folk man möter tänker och slutligen måste påpeka; Hon där är så jävla het/snygg!(riktat mot min kompis) och den andra hon var juuu... söt. Eller; hon ser snäll ut.(Jo hej.. Jag).
Idag tänkte jag tanken flera gånger och jag finner den minst lika löjlig nu som första gången den dök upp i mitt huvud. Jag vet inte om det är jag själv som felar på den sociala fronten, om det är jag som är så pass tråkig/hemsk att folk inte står ut med mig alls. Jag har faktiskt ingen aning längre. Jag hör av mig på alla möjliga vis och då får jag skuldkänslor då jag inte vill vara efterhängsen och trots ihärdiga försök att nå fram så tycks jag inte möta någon respons.
Vem pratar man med när man inte har någon att prata med.
När dem man trodde fanns där finns men ändå inte finns.
Comfortably numb.
Zweisamkeit
Mina två lediga veckor denna sommar flög just förbi och jag vet inte vart de tog vägen eller hur de passerade. Jag kan inte påstå att jag på något vis är missnöjd med mina val av tidsfördriv, jag menar - är inte ledighet till för lugn och ro? Sova och njuta. Jag vet inte var jag ska börja eller ens vad som är väsentligt och jag har ständiga monologer med mig själv om vad som borde göras, vad som skulle vara kul men allt detta begränsas hela tiden i praktiken.
Jag börjar jobba på måndag och mina veckor kommer att bestå utav jobb, mat och sova tills att jag börjar skolan. En normal vecka i en normal människas liv och jag menar inte att gnälla. Klart jag ska vara lycklig över pengar som kommer in på kontot i slutet av sommaren.
Men när jag tänker efter så finner jag ingen glädje i alla ting jag köper och därför inte i de pengar jag tjänar heller. Det är sällan jag vill ha något. Vill ha något sådär riktigt mycket så att jag bara inte kan vänta på att få köpa det - det händer aldrig. Jag har inte mycket, jag har så pass mycket kläder att jag bara behöver tvätta varannan - var tredje vecka. Jag har en liten lägenhet med lite saker i och jag nöjer mig med det. Jag lever vanligtvis på någon hundring i veckan så mitt leverne ter sig relativt simpelt.
Hur som helst. Jag har inte mycket ledighet denna sommar - den är snart över och jag valde att spela wow. Solen sken och jag spelade. Regnet föll och jag spelade. Åskan gick och jag spelade. Knappast något överaskande för de som känner mig men det är inte förrän när jag skriver det svart på vitt som jag själv inser att det här är mitt liv och jag väljer det varje dag.
Det jag vill komma till är inte att jag vantrivs med det jag gör. Jag älskar att spela helt uppenbart och annars hade jag inte börjat med det eller fortsatt med det för den delen. Men som en sorts bieffekt av mitt spelande så "vaknar" jag upp ibland och tänker; Vad i helvete är det här? På kvällarna funderar jag; Är det här verkligen värd all tid. På mornar vaknar jag ibland med ångest och då vill jag bara somna om igen och glömma vad jag just tänkt.
Stunder som denna så vill jag bara nå ut till någon. Någon som jag bara kan gå ut och gå eller dricka ett glas vin med och som är allt annat än vad mitt just nu liv innebär. Jag menar inte på ett negativt vis som om jag hatar mitt liv eller de som ingår i det. Jag menar bara att jag vill se saker ur ett annat perspektiv och diskutera allt på ett annat plan än vad jag vanligen gör.
Nu låter hela smörjan som att jag försöker göra allt som vanliga människor gör så invecklat. De flesta vill ha vänner för att uppfylla sitt behov av sällskap, närhet jag vetefan allt. Jag har bekanta som jag träffar ett par ggr om året. Jag känner folk som festar varje helg, dansar och gör saker som många i min ålder och ett par år uppåt ägnar sig åt. Men jag finner ingen lycka i att supa, vakna hemma hos främlingar eller vad man nu ägnar sina helger åt =). Dels för att jag har pojkvän och dels för att det känns som att jag ledsnade på "uteliv" för flera år sedan. Jag antar att det aldrig riktigt har varit min grej. Jag menar inte att vara nedlåtande mot andra, jag kan bara inte förstå vart jag kommer in i bilden...
Jag börjar jobba på måndag och mina veckor kommer att bestå utav jobb, mat och sova tills att jag börjar skolan. En normal vecka i en normal människas liv och jag menar inte att gnälla. Klart jag ska vara lycklig över pengar som kommer in på kontot i slutet av sommaren.
Men när jag tänker efter så finner jag ingen glädje i alla ting jag köper och därför inte i de pengar jag tjänar heller. Det är sällan jag vill ha något. Vill ha något sådär riktigt mycket så att jag bara inte kan vänta på att få köpa det - det händer aldrig. Jag har inte mycket, jag har så pass mycket kläder att jag bara behöver tvätta varannan - var tredje vecka. Jag har en liten lägenhet med lite saker i och jag nöjer mig med det. Jag lever vanligtvis på någon hundring i veckan så mitt leverne ter sig relativt simpelt.
Hur som helst. Jag har inte mycket ledighet denna sommar - den är snart över och jag valde att spela wow. Solen sken och jag spelade. Regnet föll och jag spelade. Åskan gick och jag spelade. Knappast något överaskande för de som känner mig men det är inte förrän när jag skriver det svart på vitt som jag själv inser att det här är mitt liv och jag väljer det varje dag.
Det jag vill komma till är inte att jag vantrivs med det jag gör. Jag älskar att spela helt uppenbart och annars hade jag inte börjat med det eller fortsatt med det för den delen. Men som en sorts bieffekt av mitt spelande så "vaknar" jag upp ibland och tänker; Vad i helvete är det här? På kvällarna funderar jag; Är det här verkligen värd all tid. På mornar vaknar jag ibland med ångest och då vill jag bara somna om igen och glömma vad jag just tänkt.
Stunder som denna så vill jag bara nå ut till någon. Någon som jag bara kan gå ut och gå eller dricka ett glas vin med och som är allt annat än vad mitt just nu liv innebär. Jag menar inte på ett negativt vis som om jag hatar mitt liv eller de som ingår i det. Jag menar bara att jag vill se saker ur ett annat perspektiv och diskutera allt på ett annat plan än vad jag vanligen gör.
Nu låter hela smörjan som att jag försöker göra allt som vanliga människor gör så invecklat. De flesta vill ha vänner för att uppfylla sitt behov av sällskap, närhet jag vetefan allt. Jag har bekanta som jag träffar ett par ggr om året. Jag känner folk som festar varje helg, dansar och gör saker som många i min ålder och ett par år uppåt ägnar sig åt. Men jag finner ingen lycka i att supa, vakna hemma hos främlingar eller vad man nu ägnar sina helger åt =). Dels för att jag har pojkvän och dels för att det känns som att jag ledsnade på "uteliv" för flera år sedan. Jag antar att det aldrig riktigt har varit min grej. Jag menar inte att vara nedlåtande mot andra, jag kan bara inte förstå vart jag kommer in i bilden...
Bewahret einander vor Herzeleid - Save each other from heartache
denn kurz ist die Zeit die ihr beisammen seid - for the time that you are together is short
Denn wenn euch auch viele Jahre vereinen - For even if you are united by many years
einst werden sie wie Minuten euch scheinen - one day they will seem like minutes to you
Herzeleid - Heartache
Bewahret einander vor der Zweisamkeit - Save each other from togetherness
