Oskar som aldrig funnits - men som ändå alltid finns.
När jag var 20 kg lätt, bångstyrig och min mormor brukade kalla mig för kommandoran (efter den egocentriska och mycket elaka kärringen i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga) så hade jag, precis som nu, väldigt svårt att acceptera när folk i min omgivning har rätt och att deras rätt medförde att jag hade fel.
Skillnaden då var att jag tog ut min ilska fysiskt på min jämnåriga kusin när hon påstod att jag hade fel i mina betraktelsesätt. För att komma till saken - Jag blev utstött ut våran lilla gemenskap som vi kusiner skapat efter alla dagar med min mor som "dagmamma" åt hela barnaskaran.
Det hela resulterade i att jag fick finna mig själv en ny vän. I brist på den köttsliga varan så fick det bli en uppdiktad varelse vid namn Oskar.
Oskar hade alltid gula regnkläder, han var även lite av en odåga - ständigt förbannad, vilket gav uttryck i dennes ansikte med kolsvarta ögon och kanske låg det släng av vemod över hela hans gestalt. Okej, nu kanske det inte låter som att Oskar inte var så mycket att hänga i julgranen... Men vi hade en sorts förståelse för varandra som jag inte kunde finna hos någon annan människa. Vad skulle jag med syskons, kusiners och vänners oförstående till? när jag funnit Oskar.
- Vi kan rymma ut på äventyr och upptäcka nya världar, vi kan måla skuggor med hjälp av solen. De kommer ändå aldrig att förstå oss. Men vi förstår? Eller hur Oskar?
Skillnaden då var att jag tog ut min ilska fysiskt på min jämnåriga kusin när hon påstod att jag hade fel i mina betraktelsesätt. För att komma till saken - Jag blev utstött ut våran lilla gemenskap som vi kusiner skapat efter alla dagar med min mor som "dagmamma" åt hela barnaskaran.
Det hela resulterade i att jag fick finna mig själv en ny vän. I brist på den köttsliga varan så fick det bli en uppdiktad varelse vid namn Oskar.
Oskar hade alltid gula regnkläder, han var även lite av en odåga - ständigt förbannad, vilket gav uttryck i dennes ansikte med kolsvarta ögon och kanske låg det släng av vemod över hela hans gestalt. Okej, nu kanske det inte låter som att Oskar inte var så mycket att hänga i julgranen... Men vi hade en sorts förståelse för varandra som jag inte kunde finna hos någon annan människa. Vad skulle jag med syskons, kusiners och vänners oförstående till? när jag funnit Oskar.
- Vi kan rymma ut på äventyr och upptäcka nya världar, vi kan måla skuggor med hjälp av solen. De kommer ändå aldrig att förstå oss. Men vi förstår? Eller hur Oskar?
Vi hade så mycket gemensamt, kanske också för att livet hade givit oss hemligheter.
Kommentarer
Trackback
