my fiction

Carolin säger:
jag ska skaffa en skitig, undernärd, punkare som ska sitta på en pall i hörnet av mitt rum som en liten staty på en piedestal

***

Sommaren 02 var jag nyss tretton år fyllda och skitsur med blonderat långt hår, rosa linnen och jeans som satt som ett korvskinn, pubertets klockan gick i högvarv och allt som hör därtill samt en "öppen och redo för det mesta" inställning. Somewhere, somehow in some way så mötte jag en tre år äldre flicka som hade ett fullständigt olikartat leverne än vad jag dittills haft och på något vis så var det väldigt passande i tiden för mig då.

Så vi startade en relation som jag helt enkelt trodde byggde på vänskap men som jag på senare år nödgats inse att det snarare var ett nödvändigt ont för min fortsatta utveckling till en mer eller mindre civiliserad individ. Man kan säga att vårat möte skulle innebära en början på den värsta fasen jag någonsin har gått igenom - och jag är tacksam för alla erfarenheter den givit mig samt förmågan att ligga på botten, ställa sig upp och komma tillbaka som en starkare och mer medveten människa.

Allt skedde med en sådan intensitet att jag tror nog aldrig att jag hann stanna upp tänka efter riktigt - Vafan, är de som händer? Varför är helt plötsligt alla som kommer ifrån ett annat land än Sverige sådana svin? Vad är det för fyllo som verkar mycket äldre (28) som står och säger att vi ska gifta oss? Vart är jag? Vem är jag? Och vill jag egentligen något av det här?!

Vi var var med varandra 24/7 så om det var meningen att jag skulle varit hemma så rymde jag ut om kvällarna efter att mor och far hade somnat för att umgås med henne (och tro aldrig för en sekund att min familj tillät eller förlät mig för mina svek och äventyr, dem vet bättre än så). När vi umgicks så var det alkohol, mycket folk, pluton svea, förvirring och bilkörning som gällde. Då menar jag inte att jag alltid drack men att det oftast var en/flera som var berusade. I och med allt nytt folk så presenterades jag också för my first crush samt två andra figurer som jag ingick någon form av intimare sällskap på sikt med, vidare om jag var kär eller ej minns jag inte, så förmodligen inte.

• Figur 1 Krister: 18 år. Jobbade i charken på Konsum. Varade två veckor. Körkort. Bil. Man vill tro att han tog sitt förnuft till fånga och tänkte - Vad finner jag hos en trettonåring? Men ska vi vara lite mer realistiska så berodde slutet på våran relation till varandra på sexbrist. Han slutade ringa.
• Figur 2 Björn: 15 år. Getter, Kossor och en häst. Traktor. Varade i en månad, varför det tog slut - still unknown fast han påstod då att det var för att han skulle jobba så mycket att de inte fanns tid över för mig. Vi hade ett konstigt förhållande. Ingen form av ömhet alls. Jag känner honom inte och jag tror aldrig att jag har känt honom.
• Patrik: 19 år. Arbetslös. Samhällstjänst. Ej körkort. Bil. Alkolist. Hat/Kärlek förhållande som varade i nästan två år och involverade en förlovning var av två bortkastade ringar i ren frustrering. Hopplöst. Gränslöst. Fruktan blandat med respekt. Svartsjuka till den grad att jag nog aldrig blir kry den bördan igen. Ingen tillit för fem öre. Fysisk och psykisk smärta. Värst av allt var oron - att aldrig egentligen veta någonting, allra helst i frånvaron. Att somna med så mycket tårar för att vakna med så många fler.

Det finns fortfarande människor i min allra närmaste krets som inte kan förmå sig att förlåta eller åtminstone acceptera det som hänt men jag tycker personligen att det har kommit lika mycket bra som dåligt ur det hela.

Jag när jag var tretton år.

Människor som spenderar all sin tid åt att vara en konstruktion. Imitera sin föraktade moders galenskap. Tro bara för att tro. Prata bara för pratandets skull och (Är inte skvaller bra underbart? Särskilt efterarbetet när man vrider, vänder och tänjer lite på historien för nästkommande parasitkärring) inte för att man vill få ut något av samtalet. Alla dessa ytliga komplimanger som man aldrig riktigt kommer att förstå syftet med. Inte kunna stå för någoting som man känner/tycker/tänker inte ens för vad man egentligen har sett/hört/upplevt.

Förresten kunna eller våga?



Trycka ner. Se ner. Stampa ner. Är det inte uppenbart hur mycket finare jag är än du? och du och du och ni och dem och alla. Praktisk utbildning?! BARN/FRITID, SAMHÄLLE?! Hmpf, jag som trodde den pojken var smart... Naturprogrammet är för alla i sina sinnens rätta bruk, alla med en hjärna, alla som vill-ska-måste bli doktor! Vad är man annars för en individ? Självtänkade? Idiot! Idioter allihop. Man vill ju tillhöra den bättre sortens människor eller hur? Vem vill inte det. Idioter kanske. Jag tycker si och jag tycker så, tycker inte du så? Om inte. Ja, då är du psykiskt störd. Sök hjälp.