Two can be as good as One but One is the lonliest number
Hur förvånande är det inte att vi människor så envist hänger kvar vid idén om att någon gång, någonstanns en förtrollad kväll så kommer du att möta din själs älskade, en perfekt person vars enda önskan är att uppfylla alla dina drömmar och behov? Patetiskt, varför? när verkligheten visar oss ett helt annat ansikte? Denna "fantasi" som låtskrivare, poeter och författare är så ivriga i att upprepa, har sina rötter i minnen från livmordern, där vi alla kände oss trygga och var i symbios med våra mödrar; det är inte alls underligt att vi längtar tillbaka dit i hela vårt liv.
Ingen. Ingen vare sig din nuvarande partner eller framtida "drömmarpårosamolnälskling", har någon som helst skyldighet att servera dig din lycka på ett silverfat, och även om de ville så kan de aldrig lyckas. Den verkliga "jordiska" kärleken så att säga kommer inte av att försöka tillfredställa dina behov genom att vara beroende av någon annan, utan att låta ditt inre väsen och mognad utvecklas. Då har du så mycket kärlek, att du helt naturligt drar älskare till dig.
Det nämns åter och åter igen, genom tiderna och från begynnelsen. Religösa människor utrycker det så här:
"Vi kommer ensamma till denna värld och vi lämnar den ensam"
Skulle man kunna säga att all gemenskap är illusorisk? Idén om gemenskap kommer sig av att vi är ensamma och ensamheten den smärtar. Vi dränker vår ensamhet i relationer... Och, kanske är det därför vi blir så involverade i just kärlek.
Ibland kan man tro att man har blivit kär i en man eller en kvinna för att han eller hon är så vacker. Det är inte sant. Sanningen är precis den motsatta, alltså inte att han/hon är ful utan: Du har blivit förälskad för att du inte kan vara ensam. Du var på väg att bli det. Du var på väg att undvika dig själv på ett eller ett annat sätt. Visst, det finns människor som inte blir kära i män eller kvinnor - de blir förälskade i pengar eller makt, de blir politiker. De är också ett sätt att undvika ensamheten. Låt oss säga att du studerar människan - att du studerar dig själv på djupet så kommer du att bli förvånad.
Allt du företar dig kan reduceras till en enda orsak. Allt annat blir bara ännu en ursäkt.
Den verkliga orsaken är att du är oerhört ensam.
Ingen. Ingen vare sig din nuvarande partner eller framtida "drömmarpårosamolnälskling", har någon som helst skyldighet att servera dig din lycka på ett silverfat, och även om de ville så kan de aldrig lyckas. Den verkliga "jordiska" kärleken så att säga kommer inte av att försöka tillfredställa dina behov genom att vara beroende av någon annan, utan att låta ditt inre väsen och mognad utvecklas. Då har du så mycket kärlek, att du helt naturligt drar älskare till dig.
Det nämns åter och åter igen, genom tiderna och från begynnelsen. Religösa människor utrycker det så här:
"Vi kommer ensamma till denna värld och vi lämnar den ensam"
Skulle man kunna säga att all gemenskap är illusorisk? Idén om gemenskap kommer sig av att vi är ensamma och ensamheten den smärtar. Vi dränker vår ensamhet i relationer... Och, kanske är det därför vi blir så involverade i just kärlek.
Ibland kan man tro att man har blivit kär i en man eller en kvinna för att han eller hon är så vacker. Det är inte sant. Sanningen är precis den motsatta, alltså inte att han/hon är ful utan: Du har blivit förälskad för att du inte kan vara ensam. Du var på väg att bli det. Du var på väg att undvika dig själv på ett eller ett annat sätt. Visst, det finns människor som inte blir kära i män eller kvinnor - de blir förälskade i pengar eller makt, de blir politiker. De är också ett sätt att undvika ensamheten. Låt oss säga att du studerar människan - att du studerar dig själv på djupet så kommer du att bli förvånad.
Allt du företar dig kan reduceras till en enda orsak. Allt annat blir bara ännu en ursäkt.
Den verkliga orsaken är att du är oerhört ensam.
Kommentarer
Trackback
