I'm so tired of being here.
A bow for the couple that shows that their movement is forever
Att vara den snälla eller om möjligt värre - söta tjejen. Ni vet som när man är ute med kompisar som är av raka motsatsen av en själv och då man hela tiden ofrivilligt kommer i andra hand. Då folk man möter tänker och slutligen måste påpeka; Hon där är så jävla het/snygg!(riktat mot min kompis) och den andra hon var juuu... söt. Eller; hon ser snäll ut.(Jo hej.. Jag).
Idag tänkte jag tanken flera gånger och jag finner den minst lika löjlig nu som första gången den dök upp i mitt huvud. Jag vet inte om det är jag själv som felar på den sociala fronten, om det är jag som är så pass tråkig/hemsk att folk inte står ut med mig alls. Jag har faktiskt ingen aning längre. Jag hör av mig på alla möjliga vis och då får jag skuldkänslor då jag inte vill vara efterhängsen och trots ihärdiga försök att nå fram så tycks jag inte möta någon respons.
Vem pratar man med när man inte har någon att prata med.
När dem man trodde fanns där finns men ändå inte finns.
Comfortably numb.
Zweisamkeit
Jag börjar jobba på måndag och mina veckor kommer att bestå utav jobb, mat och sova tills att jag börjar skolan. En normal vecka i en normal människas liv och jag menar inte att gnälla. Klart jag ska vara lycklig över pengar som kommer in på kontot i slutet av sommaren.
Men när jag tänker efter så finner jag ingen glädje i alla ting jag köper och därför inte i de pengar jag tjänar heller. Det är sällan jag vill ha något. Vill ha något sådär riktigt mycket så att jag bara inte kan vänta på att få köpa det - det händer aldrig. Jag har inte mycket, jag har så pass mycket kläder att jag bara behöver tvätta varannan - var tredje vecka. Jag har en liten lägenhet med lite saker i och jag nöjer mig med det. Jag lever vanligtvis på någon hundring i veckan så mitt leverne ter sig relativt simpelt.
Hur som helst. Jag har inte mycket ledighet denna sommar - den är snart över och jag valde att spela wow. Solen sken och jag spelade. Regnet föll och jag spelade. Åskan gick och jag spelade. Knappast något överaskande för de som känner mig men det är inte förrän när jag skriver det svart på vitt som jag själv inser att det här är mitt liv och jag väljer det varje dag.
Det jag vill komma till är inte att jag vantrivs med det jag gör. Jag älskar att spela helt uppenbart och annars hade jag inte börjat med det eller fortsatt med det för den delen. Men som en sorts bieffekt av mitt spelande så "vaknar" jag upp ibland och tänker; Vad i helvete är det här? På kvällarna funderar jag; Är det här verkligen värd all tid. På mornar vaknar jag ibland med ångest och då vill jag bara somna om igen och glömma vad jag just tänkt.
Stunder som denna så vill jag bara nå ut till någon. Någon som jag bara kan gå ut och gå eller dricka ett glas vin med och som är allt annat än vad mitt just nu liv innebär. Jag menar inte på ett negativt vis som om jag hatar mitt liv eller de som ingår i det. Jag menar bara att jag vill se saker ur ett annat perspektiv och diskutera allt på ett annat plan än vad jag vanligen gör.
Nu låter hela smörjan som att jag försöker göra allt som vanliga människor gör så invecklat. De flesta vill ha vänner för att uppfylla sitt behov av sällskap, närhet jag vetefan allt. Jag har bekanta som jag träffar ett par ggr om året. Jag känner folk som festar varje helg, dansar och gör saker som många i min ålder och ett par år uppåt ägnar sig åt. Men jag finner ingen lycka i att supa, vakna hemma hos främlingar eller vad man nu ägnar sina helger åt =). Dels för att jag har pojkvän och dels för att det känns som att jag ledsnade på "uteliv" för flera år sedan. Jag antar att det aldrig riktigt har varit min grej. Jag menar inte att vara nedlåtande mot andra, jag kan bara inte förstå vart jag kommer in i bilden...
denn kurz ist die Zeit die ihr beisammen seid - for the time that you are together is short
Denn wenn euch auch viele Jahre vereinen - For even if you are united by many years
einst werden sie wie Minuten euch scheinen - one day they will seem like minutes to you
Herzeleid - Heartache
Bewahret einander vor der Zweisamkeit - Save each other from togetherness
Rammstein Herzeleid (Heartache)
Jag stannar gärna för alltid, om jag får.
varför ingen vänder sig efter dig när du
går tvärsöver gatan eller himlen.
Men jag vet ju att det tar tid att upptäcka
att dina ögon är blåast i världen.
♥
Ett sorts engagemang.
"Man ska inte fundera så mycket." , "Man ska inte lyssna på andra." Man ska hit och man ska dit... Man ska fundera och fråga för att få svar säger jag; inte ignorera. Att möta motstånd och förvirring är mer vardag än att få känna förståelse från motparter. Blockeringar och ilska när man bara vill höra ett; "Ok, jag förstår vad du pratar om..."
Någon gång tar viljestyrkan slut. Man försöker för att man vill, man försöker för att man känner något för det - man försöker för att försöka; för att slutligen komma till den punkt då man glömmer bort varför man ens försökte från början.
Man samlas vid utvalda tillfrällen då man har bestämt sig för att; Okej, nu vill jag träffa er! Jag bor långt ifrån er - but hey, vi har ju någonting gemensamt? Eller hur?! Vi har ett förflutet, en gemensam uppväxt, minnen som man aldrig glömmer. Men vad finns det nu tre år senare? Jag vill, varför vill inte ni? Vem bjuder mig när dem fyller år? vem bjuder mig när dem har en fest? vem hör överhuvud taget av sig?
Jag vet att det ligger lika mycket på min lott men jag hör av mig... Jag vill bara ha respons, är det inte alltid respons vi människor söker? Om det så bara är ett ord, ett leende eller en gemenskap. Jag menar, det behöver inte vara något ansenligt stort, bara det där lilla.
Det kanske alltid har varit så här. Jag kanske har kommit till ett skede i mitt där jag börjar funderar vad jag har och vad jag inte har längre och när situationen uppenbarar sig så blir jag så fundersam. Jag kan inte annat göra än att möjligen be om ursäkt till folk som jag har försummat - för nu vet jag hur det verkligen känns.
And now your tired of fighting
Tired of fighting yourself
Und die Vögel singen nicht mehr.
Det är en fråga om att vara, inte att bli.
Människans sanna liv är det sätt som han gör sig av med de lögner som andra har lagt på honom. Avklädd, naken, naturlig är han den han är. Lögnen kan inte bli sanning. Personligheten kan inte bli din själ. Det finns ingen möjlighet att göra det oväsentliga väsentligt. Det oväsentliga förblir oväsentligt och det väsentliga förblir väsentligt, de är inte utbytbara. Och att sträva efter sanningen är inget annat än att skapa mer förvirring. Sanningen kan inte eftersträvas. Den kan inte eftersträvas - den är redan ett faktum. Endast lögnen behöver ges upp. Alla mål, syften, avsikter, ideal och ideologier, religoner och andra sätt att förbättra och försämra; fördärva - är lögner. Ta dig i akt för dem. Erkänn det faktum, att som du är - är du en lögn. Manipulerad, kultiverad av andra. Att sträva efter sanningen är en distraktion och en omväg. Det är lögnens sätt att gömma sig. Se lögnen, se djupt in i din personlighets lögn. Därför om du ser lögnen så upphör den att ljuga. Att inte längre ljuga är att inte längre söka efter någon sanning. Det ögonblick lögnen försvinner är sanning där i all sin skönhet och strålande glans. Genom att se lögnen så försvinner den och det som är kvar är sanningen. *
Burden of Her Memories / Ray Caesar
Lillklockan klämtar till storklockans dön
Face the truth and I`ll be all alone
Leeches like leeches "in ignorance we trust"
Hej!
Eftersom du hittills har varit helt o-kapabel till att lyssna och ta till dig och vidare inte ens kan visa respekt nog att du ser den som talar till dig i ögonen så försöker jag med ett mail istället.
Jag är medveten om att du vill slå ihop våra så kallade idrottsgrupper. Som du förmodligen redan vet så tillhör jag den "lättsamma" gruppen och är hel nöjd med resultatet - Fler elever som dyker upp på lektionerna, ombytta och som faktiskt vill delta. Jag har förståelse för att du och den mer avancerade gruppen kanske vill ha fler medlemmar att spela till exempel lag sporter med eftersom det kan väl vara de enda positiva med att slå ihop grupperna. Jag tycker däremot att det var fruktansvärt respektlöst och oövertänkt att inte diskutera den nya idén med vår grupp samt vår idrotts ledare innan man tar ett sådant stort beslut. Du uppfattar oss som barnsliga och tycker att vi ska skärpa till oss när vi "förstorar upp allt" vilket säger mer om dig än om oss...
Nu är jag kanske inte rätt person att yttra mig om läraregenskaper när du har så otroligt mycket mer erfarenhet än vad jag har men jag har ändå en fråga; Tycker du att du framstår som en bra lärare/förebild när du inte tar till dig av det alla dina elever säger, ignorerar problem med kommentarer som "barnsligt" istället för att sätta dig in i andras situationer och beter dig allmänt nonchalant? Visst kan vi acceptera att du favoriserar och visar vissa elever större respekt än andra men det här. Det tycker jag är att gå lite över gränsen.
Mvh Carolin
När jag läser det jag skrivit och sedan tänker på hur andra läsare kan uppfatta situationen så kan den anses vara överdriven och kanske är det just det; det är överdrivet! Ibland måste man ta till extrema ytterligheter för att nå fram till en människa och jag är en bitter jävel som inte drar mig för att säga vad jag tycker om angelägenheter som rör mig och mina närmsta.
Nu ska jag återgå till mitt rapportskrivande om Marie Antoinette samt börja på ett nytt arbete om alkohol i Sveriges norra inland. Det ena far more interesting än det andra men så är det väl med allt :)
Go cry emo kid.
Hey babe, there aint no easy way out
Jag tror på att allt som händer i livet skedde av en anledning och jag ångrar inte hur jag har handlat vid alla olika situationer. Om det gick åt helvete så varför ens försöka få allt ogjort? Det var förmodligen inte menat att fortsätta heller och i slutändan har det visat sig vara till allas fördel också. En sårad, en ovetandes, en hopplöst kär och en som fortfarande bara inte kan lista ut vart allt gick snett. Alla lärde de sig något nytt ur sin resa och alla konsekvenserna, ur det olyckliga läkandet av själen och varför allt negativt när vi sedan tar med sig erfarenheter vidare i livet. Vem kan säga att det är fel när all kunskap är bra kunskap.
Whimpers someone I should've loved.
Kunskap är dock en säkerhet; sökandet efter personligt vetande är mycket riskfyllt. Ingen kan garantera det. Om du frågar mig om jag kan garantera något, säger jag att jag inget kan garantera. Jag kan bara garantera risker, så mycket är säkert. Jag kan bara garantera dig ett enda långt äventyr med alla möjligheter att gå vilse och aldrig nå fram till målet. Men en sak är dock säker: själva sökandet kommer få dig att växa. Jag kan garantera att du växer.
Det kommer alltid att finnas faror och uppoffringar; var dag rör du dig in i det okända, in i det ovissa, det finns ingen karta att följa, ingen vägvisare. Ja, det finns miljoner faror och du kan gå vilse och försvninna men det enda sättet att växa, att stå ansikte mot ansikte med faran. Det enda sättet att växa är att anta det okändas utmaning.
Jag står i tacksamhets skuld till denna kvinna som visade mig till vilken grad en människas mentala ohälsa kan driva denne till en sådan galenskap att falskhet, grymhet och framförallt ondska helt bleknar i jämförelse. Hur en människa totalt bakåtskrider i sin egen utveckling genom att hon på ett föråldrat vis, som idag kan verka förglömt, stoppar människor i fack, skapar klasskillnad beronde på inkomst och börd. Som en åsikt kan jag acceptera det, men att man sedan handlar därefter? Hon har också lärt mig om vad som sker när avundsjuka går så pass överstyr att man skapar sin egna lilla värld. En värld där man på något vis lyckas inbilla sig själv att alla som inte "tycker som jag" är miss anpassade och korkade för att man inte mår lika dåligt som henne.
Nu har jag inte träffat henne på över ett år och jag har inget önskemål om att så göra. Jag hyrde ett rum där för nästan tre år sedan och det finns fortfarande felaktiga dokument kvar om att jag skulle bo där nu också. Min lärarinna i Engelska skickade några uppgifter dit i tron om att det var min nuvarande adress och en stackars kvinna som var på rätt plats men vid fel tidpunkt blev utsatt för min mosters mentala galenskap.
Just det. Det är min moster som jag talar om och när jag tänker på henne så kan jag utan någon som helst tvekan erkänna att smaken är bitter. Inte av hat. Nej, hatet övergick för många år sedan till något djupare - en insikt om hur en människa till sinnet så sjuk ruinerar sin egen och andras liv, jag kan inte annat göra än att beklaga. Kunskap vunnet ur praktiken är minst lika värdefull som den vi i teorin får erfara. Kan man annat än glädjas av ett tillfälle som detta?
Me and ma' gals
Här är ju pinglorna som jag ska spendera hela min måndag med. Vi ska äta tacos och dricka oss dyng på folköl... Josse kommer att skrika,hetsa och när alla har fått ont i huvudet så kommer hon att skrika lite till så jag råder er andra att ta med er någon form av öronproppar. Stina kommer att dansa på bordet, kärleksförklara sig för en bekant samt försöka slå rekord i att förföra flest utländska män möjligt och sedan förvånande ställa frågan: Kan man få en könssjukdom i mun? Vickan kommer att köra sitt egna race med skumma förklaringar, skrika: Aaaah! efteråt när ingen förstår henne och slutligen ge upp sitt försök att göra sig förstådd. ...and all of the hopes we've cherished fade
Det finns stunder i livet då man ej kan säga nej
och jag vet att många saker som tar tid och ork från dig.
Back in the days
I can smile at the the old days, life was beautiful then...
I remember the time I knew what happiness was, let the mem'ry live again.
Damn, a hard day's rockin'. Better slip off ma shoes.
Bara som ett exempel alltså. I och för sig ett dåligt exempel eftersom shopping inte heller ligger inom mitt intresse område men det är ändå typiska saker man kan få läsa på en tjej-blogg. När vi ändå har kommit så här långt i inlägget så kanske ni som läser förstår varför jag inte skriver om sådana saker, som exemplet = Kortfattat vad som har hänt under dagen. Dels så suger jag på att vara kortfattad då jag hela tiden vill vara mer detaljerad och utlämnande i hopp om att det då blir en roligare läsning och dels så finner jag sådant ointressant.
Man skulle kunna jämföra det med att man köper en skvallerblaska som till exempel Se&Hör. Hur många kollar igenom tidningen genom att enbart kolla på bilderna - "Oh, kolla den flickan har en lila handväska" . Vill man inte veta lite mer om man nu har betalat för tidningen? Vad heter flickan och vem är hon? Ja, den informationen finner man ju närmast i texten under, över eller på sidan om den aktuella bilden. Nu menade jag inte att vara dumförklarande eller påstå att jag visste något som är helt uppenbart för alla. Men jämförelsen mellan en skvallerblaska och en blogg kanske ger en mer målande bild om det som jag försöker framföra.
Kalla det whine, kalla det onödigt skrivande eller vad som helst som ligger nära eran uppfattning. Jag är sådan, jag reflekterar gärna över saker och ting. Den här gången blev det just bloggskrivande. Inte i ett nedklankande syfte på människor som väljer att skriva så - feel free to do whatever you want. Utan mer som ett svar på varför jag inte skriver varje dag eller ens ofta. Jag vill ha kvalité före kvatitet. När jag väl sätter mig ner och publicerar ett inlägg så vill jag att det ska vara genomtänkt och välskrivet. Jag är medveten om att det ljuder en negativ klang i det mesta som jag skriver. Jag är pessimist men inte stolt.
Avantasia - The scarecrow
[Tobias Sammet:]
I'm just a loser in the game of love
I'm just a stray boy in the shade
And how I wish to know what love is like
To find someone to contemplate
There's a voice and a million answers
To the questions I don't ask
A demon ? I've got to contain
When I'm walking through the fen
Gonna deep into the black
There are whispers that I can't restrain
Don't give in
[Chorus:]
Rise to fame ? time will come
Make your claim ? time has come
For the crow who fly away
[Jorn Lande:]
So you're an angel meant to walk down here
And you believe it's all divine
And you don't play by all those temporal rules
Watch the world begin to die
Alright ? when the lamb's been torn to pieces,
I've been crashing from the sky
Fallen to care for the pray, they put a spoke right in your wheel
I'm the one to dare the weak, to push you all over the pain
You give in ? oh
Mmmm...
Mannen, Myten, Legenden - Till Lindemann.
Perfection and even further...
A distant ship smoke on the horizon
"Du skall börja dagen med att skrika : EN SÅ UNDERBAR DAG! sedan följa upp det med femton huvud axlar knän och tår och slutligen skall du strutta genom hela huset samtidigt som du slänger mistlar från en korg som du håller i, allt detta naken givetvis."
När jag tänker på konsekvenserna som detta påhitt skulle kunna innebära så får jag genast en flashback från fyra kanske fem år sen då min far ursinnigt hävde ur sig: Vafan har du tagit för något?! Efter att ha plockat upp mig utanför Patrik där jag kom halvt som halvt påklädd och livrädd på språng från en byggnad som påminde mer om Kumla än en helt vanlig villa i Bispgården.
Nåja, kanske inte helt vanlig... Saken var den att många besynnerliga företeelser skedde i detta hus, både förklarliga och oförklarliga ting där det ena knappast var lindrigare än det andra. En kväll när Patrik däckat i sin säng efter en fest och jag låg där bredvid i mina funderingar så började någon stampa omkring i huset. Det kom från köket, genom hallen och vankade av och an som en förbannad jävel. Jag antog att det var någon av de andra i Patriks familj som var hemma och sedan tänkte jag inte så mycket mer på saken. Eftersom det fortsatte oavbrutet så försökte jag i min förtvivlan väcka Patrik men det var ju så klart en död född tanke eftersom han var mer eller mindre i koma.
När det gick upp för mig att det inte fanns någon möjlighet att det skulle kunna vara någon familjemedlem i huset eftersom alla var bortresta så kunde jag inte längre finna mig i att stanna kvar, utan rafsade ihop mina kläder och la benen på ryggen i all hast mot ytterdörren (Kåken var byggd så att inget fönster gick att öppna).
Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv som jag var då och jag tror inte att jag sov över där igen efter den natten.
When I was a child I had a fever.
Such a steep climb
Mot tankarnas storlek ter sig oceanerna så små
